femtusen ord om dagen

Uh. Då hamnade jag i ett skrivstadie. Jag sitter i ywrtier6 å klämmer femtusen ord per dag. Det blir ingen kvalitet, men spännande är det. Där finns ingen plan och jag måste anstränga mig för att tvinga fram orden. Okej, det är mycket dialog och karaktärerna är platta, men tittar jag tillbaka för att komma ihåg vad nån hette eller var de var vid ett visst tillfälle, då kan jag se passager som är kommunikativa och effektiva och emellanåt rent av läsvärda även för en överanalytiskt monster som mig själv.

Nu sitter jag som jag sagt och lyssnar på Foundation, Stiftelsen, kalla det var du vill. Och jag börjar inse varför jag aldrig fick grepp om den när jag tagit tidigare tagit mig igenom bokserien. För den idé som ligger till grund för boken och som jag tog till mig och älskade, att vetenskapen skulle dominera och att den andra Foundation med mystiska förutsättningar skulle hålla koll på den första, faller sönder redan i bok två. Asimov tappar orken att driva denna grundförutsättning om två stiftelser som ska driva fram utvecklingen av universum. Alternativt kan man säga att det som var värt att skriva redan var sagt.

Istället hamnar vi obehagligt drivel om argument och lögner och förvecklingar om vem och vad som har psykiska superkrafter.Jag är besviken. Men jag är glad att jag insåg vad som låg bakom att jag tappade bort mig i böckerna den första gången.

Och nu sitter jag här, trettiotusen ord kvar till målet med min egen bok där den första inspirationen kom från den här bokserien. Inte konstigt att jag tappar inspiration ju längre jag kommer.

M’en pis, antar jag.

 

skärpning, ansvar!

Jag blir alltmer frustrerad över mitt förhållande till det skrivna ordet. Det är på ett visst sätt en lögn, för det är filtrerat på nåt sätt eftertänkt. Ibland är det skräp, men det har lämnat skallen och hamnat på papper – man har haft en chans.

Vilket innebär, att all text har en skyldighet som hänger över sig. Man kan ta ansvaret eller man kan fly undan. (Man kan också försöka att skriva ordentligt och misslyckas.) Jag är en typisk på det sättet att jag försöker att alltid hitta ursäkter inom mitt skrivande. Den texten hamnar där så då är den mindre värd, den texten hamnar här så då är den värd mer; jag är inte mig själv, representerar inte det jag egentligen menar i många lägen. Men vad fan skriver jag då för?

Jag vet förstås svaret, och det är att jag mänsklig och vi människor inte är logiska och mycket sällan i det lilla i livet tar ansvar för det vi gör. Vi kan försöka att leva ett liv där vi är snälla mot folk. Men att jobba som journalist och skriva en extra paragraf om Rita Oras underkläder för att du vet att du får mer läsare på grund av det… Om du då vet att det är click-bait alltihop.

Alla vet om detta.

Men jag har börjat fundera på om det ligger likadant hos läsaren? Har läsaren samma ansvar? Då menar jag kanske inte att man ska undvika att läsa artiklar om Zlatan eller Melodifestivalen, jag menar att man borde ta sig ansvar inne i artiklar och böcker och slänga undan delar av det man läser, förpassa det till ett ingenstans inom sig. Det är nåt vi gör, det tror jag nog, men jag menar att vi kanske delar ansvaret med den som skrivit och bör redigera mer medvetet när vi läser. Som poesidelarna i den äldre svenska översättningen av Sagan om Ringen. Fy helvete vad jag självredigerade där…

Mitt skrivande för dagen? Femtusen ord plus på en dålig ny bok som har lös koppling till Stiftelsen.

kritik av andras

Pillade på Jesus och de 7 korkarna och den är så underbart kass. Men har jag sagt att jag ska ordna till den så gått det går så tänker jag göra det också. Så jag försöker jobba på min comeback in i skrivandet. Just nu känner jag lusten efter att sätta tänderna i och slutkorrigera Å lite mänskor, den av min böcker som jag själv gillar bäst. Mest beroende på Sture, grisen, Billingens härskare. Det är nåt speciellt med en vild gris, den tar sin instinktiva beslut och är nöjd med dem.

Men nu googlade jag runt efter författare och deras bloggar och kom till en Kim K Kimselius. Jag vet inte vem det är och hon är säkert lysande. Smakprov på skrivandet stod det och jag klickade mig vidare. De första paragraferna fick det att komma spyor upp i munnen på mig. Sättet att skriva på – och jag säger inte att det är dåligt på nåt sätt – är nåt som jag mår dåligt av. Kalla de ungdomsbok? Jag vet inte vem det riktar sig till. Men jag mådde fysiskt dåligt.

Och jag tänker på hur jag själv skriver. Upplever folk samma sak när det läser mitt? <är också jag en bit av skit för nån när de ser mina ord? Förmodligen. Men det är skönt att veta att det finns fler som inte är uppenbart bäst i världen. Detta då som sagt i en tolkningssport. Vissas skrivande är subjektivt kass. Men det objektiva vinner alltid. (Förutom i aktiehandel.)

ibland händer det – en glimt av geni

”Jesus var van vid att pappa höjde rösten, han förskonades inte från denna basun, men detta var första gången han fick uppleva det andra omvittnat, att det låg sån kraft i Guds ord att de kunde blåsa en av Himlen.”

Ibland händer det. Man får till en mening som är perfekt och säger det man vill säga. Nu gäller det bara att få resten av novellen att se lika lättläst och klok ut. Det är inte dåligt vad jag legat av mig.

Annars har jag tittat mer på att få igång en podcast. För att enklare få gäster och för att få med mig den upptagne Taxichauffören så försöker jag lista ut hur man spelar in en podcast med Skype eller annat där jag kan sitta vid kontrollerna och mina medkriminella  kan leva sina liv och bara deltaga därifrån de råkar befinna sig. Men än så länge har jag inte fattat hur jag gör.

Fakta finns det så mycket av. Googla vad fan du vill och du kommer att hitta det. Du kanske inte fattar det, men du kommer att hitta de fakta du vill ha. Kanske att podcasten mer blir till att tolka fakta och att sätta dem i sammanhang. Men det skulle ju kräva att man var smart. Och det är jobbigt att vara smart. Att sen vara logisk och klartänkt och kommunikativ nog att kunna förmedla en vettig tolkning av det man själv då förstått till nån annan via en snacksalig halvtimma – jag vet inte om det ens går.

Men vis av erfarenheten från TRASA’s acapellshow, den podcast vi en gång gjorde, så vet jag att underhållning kan vi skapa. På nåt vis blir det en produkt som är värd att lyssna på. Så vi får se. Jag kämpar på med att få mitt huvudet upp ur depression och bli klartänkt… och som vanligt så gör jag det genom att jobba hårdare. Men det är väl sån jag är. Och världen är stor nog för att min produktion av text och ljud får plats. Google måste få jobba lite med lagringsplatsen.