femtusen ord om dagen

Uh. Då hamnade jag i ett skrivstadie. Jag sitter i ywrtier6 å klämmer femtusen ord per dag. Det blir ingen kvalitet, men spännande är det. Där finns ingen plan och jag måste anstränga mig för att tvinga fram orden. Okej, det är mycket dialog och karaktärerna är platta, men tittar jag tillbaka för att komma ihåg vad nån hette eller var de var vid ett visst tillfälle, då kan jag se passager som är kommunikativa och effektiva och emellanåt rent av läsvärda även för en överanalytiskt monster som mig själv.

Nu sitter jag som jag sagt och lyssnar på Foundation, Stiftelsen, kalla det var du vill. Och jag börjar inse varför jag aldrig fick grepp om den när jag tagit tidigare tagit mig igenom bokserien. För den idé som ligger till grund för boken och som jag tog till mig och älskade, att vetenskapen skulle dominera och att den andra Foundation med mystiska förutsättningar skulle hålla koll på den första, faller sönder redan i bok två. Asimov tappar orken att driva denna grundförutsättning om två stiftelser som ska driva fram utvecklingen av universum. Alternativt kan man säga att det som var värt att skriva redan var sagt.

Istället hamnar vi obehagligt drivel om argument och lögner och förvecklingar om vem och vad som har psykiska superkrafter.Jag är besviken. Men jag är glad att jag insåg vad som låg bakom att jag tappade bort mig i böckerna den första gången.

Och nu sitter jag här, trettiotusen ord kvar till målet med min egen bok där den första inspirationen kom från den här bokserien. Inte konstigt att jag tappar inspiration ju längre jag kommer.

M’en pis, antar jag.

 

det fungerade, en ny bok gång

Skrivandet för mig är två saker: det planerade och låtdetflytaförhelvet. Och det gäller processen runt det hela också. Som nu, jag har min anderswrites som jag satt iordning mest för att att få igång mig. Jag började med att skriva igenom den numer berömda, och ännu ej upplagda novellen Jesus och de 7 korkarna. Den hade två mål, det ena att kunna lägga ut en text och visa att här har ni mig i textform, det andra att jag skulle behöva lära mig att tänka igen. För novellen är verkligen värdelös, saknar innehåll och struktur. Nåt jag redan gått igenom alldeles för många gånger.

Så händer det. Jag testar ywriter6 och skriver in ord där, för att fatta hur den fungerar, kapitel, scener, karaktärer, hela uppbyggnaden. Och det är verkligen bara text. Förmodligen är det sånt som säljer för det blev granskande av min egen livssituation, djupa saker, sånt som andra vill läsa, men som jag själv aldrig skulle vara intresserad av i en bokhylla.

Jag vet inte hur, men plötsligt hade jag börjat på ytterligare en bok. Nattsaga Sci Fi, hade jag kallat den . Förmodligen kom det av att jag försöker lyssna igenom Foundation av Asimov och att inspirationen kommit över mig. Det låter troligt. Och nu ligger där runt 20tusen ord skrivna av en berättelse som jag alltmer få en känsla för. Jag hittar vägar som skulle kunna göra ordköttandet intressant. Jag lyckats att inte gå tillbaka än, strukturera upp allt logiskt utan jag har fortsatt framåt. Om det är science fiction som jag skriver? Det skulle kunna gå i den riktningen, men jag tror att jag ska lyckas att hålla mig därifrån.

Det blir förmodligen inget av detta, men det är ett steg framåt. Och händer inget oväntat borde boken vara klar i slutet av den här månaden. Det säger jag för att jag brukar ha en inneboende klocka som får mig att skriva en bok på tre veckor. Vid det stadiet så är handlingen klar från början till slut. Karaktärerna är lösa i konturerna och språket är inte konstant. Vem det är som har berättarrösten är också uppe i det blå. Och sen kommer minst ett år av pill där allt gås igenom metodiskt och oinspirerat – ungefär som att sköta om och klippa till en trädgård efter att man metodiskt planterat buskar och blommor.

Just nu har boken fått titel SOMA. Det betyder inget, men det är ett kort och käckt namn. I boken är det namnet på ett företag.

Eftersom dagen började med feber och svårigheter att se skärmen lär det inte bli mycket gjort idag. Jag får stålsätta med och lyssna på Foundation istället. Jag har hittills inte lyckats lyssna på ett enda kapital utan att zona iväg. Vissa saker kan jag bara inte hålla uppe koncentration vid. Önska mig lycka till!

om foundation

Jag pratade lite igår – från min säng, halvt sovande, så det vart troligen sagt det jag verkligen menade – om Foundation och hur den var skriven och strukturerad. Det jag skriver hoppas jag ni förstår kommer från mig, att det är mina åsikter, och att personer i allmänhet har fel. Men boken berör mig, och jag tänkte idag beröra den konstiga delen: jag tappar intresset och tappar bort mig.

Jag lyssnar på boken, nån äldre inspelning jag har i hörlurarna när jag driver runt och leker människa i allmänhet. Emellanåt kopplar huvudet på och lyssnar intensivt, ibland driver jag bara undan. Det vore lätt att anta att jag släpper fokus från boken till det jag håller på med i övrigt, men så har det inte varit. Det kan komma när jag är som mest fokuserad på att lyssna. Och vad jag minns så var det samma sak när jag läste den första gången.

Och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Varför kastas jag med våld ut ur boken, har mitt intresse skjutet på mitten? En sak kan vara namn. Jag har dålig relation till namn. Kommer det in en ny karaktär i en bok så lär jag mig sällan namnet, det blir en karaktär i skallen på mig som hänger med resten av boken. Jag skulle ofta kunna beskriva vad personen får utfört, men jag skulle inte klara av att säga vad den hette. Jag skulle förmodligen inte veta om det var en man eller kvinna. Och just nu kommer jag ihåg Salvador Hardin och… det är faktiskt ingen mer. Och jag kan inte avgöra om han är kvar i handlingen eller inte.

Jag vet att nånslags handelsfartyg från Stiftelsen är på väg nånstans för att utföra nåt. Möjligen kan borgmästaren vara med på resan också. Det handlar om kärnkraft och om religion dolt i vetenskap och… Jag måste vara världens sämsta läsare. Och då ska vi veta att jag bökat mig igenom en C-nivå i franska på universitet. Med andra ord har jag läst mycket skit i litterär form. Och sen gjorde jag samma sak fast med engelska. Även om jag tröttnade på pluggandet och gav C-uppsatsen i engelska fingret halvvägs och drog.

Det jag kan komma fram till är lite lätt såhär: i och med att handlingen i Foundation… Ärligt, varför kalla den för  Stiftelsen, det låter fånigt och vi läser engelska bättre än svenska i det här landet… jag tappar bort mig för att det är få små händelsesnuttar. Det händer lite här, hopp, det händer lite här, hopp, det är en ny person här, hopp, det är en ny person här, snedhopp. Och jag har i mitt huvudet hela tiden målet att känna mig nöjd och uppfylld när jag läst klart boken. Helst vill jag att en bok ska förklaras på ett briljant och djupt sätt med sista meningen. Och en bok som hoppar på det här sättet tror jag att jag lägger undan djupt inne i mig, stuvar undan som irrelevant i dess framåtrörelse, i jakten på målet med det hela.

Jag inser att det är udda, men jag läser nog böcker på det här sättet och jag tror att jag alltid har gjort det. Jag kommer sällan ihåg handlingen i böcker jag har läst. Eller för den delen, böcker som jag har skrivit. Men jag vet varför de är skrivna och jag oftast koll på slutet.

Det ska tilläggs, för den som snubblar in och läser detta i framtiden när jag av en udda anledning är rik och berömd, att jag är deprimerad när jag skriver detta. Och att jag har feber, troligen som bieffekt av medicinerna. Men vet ni, att skriva när man känner att hjärnan lutar snett ger oftast de mest ärliga orden. Jag vet, jag försöker ofta lägga mig tillrätta och inte säga vad jag egentligen tycker. Men jag lovar, att på den här bloggen försöka att vara så brutalt uppriktig jag kan. För det är så jag vill att andra behandlar mig.

Resten av dagen ska jag försöka gå igenom novellen igen. Men den är så dålig att jag snart inte klarar av den längre. Tja, nåt måste man göra.

 

inte mycket, men itunes hatar jag

Lång dag, inget utfört. Kreativ öken, skulle man kunna säga. Jag skulle kunna skylla på fler saker än jag vill berätta, men det räcker med att säga att det bara inte händer nåt. Å lite feber på det.

Jag gjorde tio armhävningar igår och trodde jag skulle sjunka genom golvet av ansträngningen. Då är lille Anders inte i form. Och jag blev svettig av det! Idag gick 20 armhävningar, men huvudet snurrade av den insatsen. Med andra ord har jag hittat nåt att skylla på för att inte skriva.

En annan är så klart att jag är irriterad på Itunes. Det har jag väl alltid varit, och det är ingen service jag använder till nånting. Nu skulle jag dock lägga upp en provepisod av en podcast. Jag har aldrig blivit så kringskickad av applikationer som jag blev nu. Det fungerade helt enkelt inte i själva programmet, länkarna som skulle finnas fanns inte. Och mitt hat växte mot Det Stora Onda Äpplet.

Efter att ha gjort mitt bästa för att inte förstöra allt runt mig i lägenheten hamnade jag i ett vegetativt tillstånd där endast blinkande hat och uppgivenhet existerade. Med Itunes har aldrig nånting fungerat smidigt. Och själva programmet ger mig kalla kårar. Det är långsamt och osmidigt och tvingar in en i menyer man inte borde behöva gå till för att söka efter det man vill.

Kanske ser det annorlunda ut på en Mac?

Men de här orden är vad som producerats idag. Och det finns inget som får mig att vilja skriva något mer kreativt än detta. Och kanske hittar jag det i Foundation av Isaac Asimov, att jag började lyssna på den boken. Jag har läst den innan, på franska minsann, och kände igen mig i det mesta som skrevs, nästa fraserna själva. Mitt språksinne ska sägas är udda. Det var strukturerat och kommunikativt och… på precis samma ställe som jag kom ihåg det förra gången tappade jag bort mig. Vid flertalet ställen i boken tappar jag intresse för handlingen. Helt. Bryr mig inte. Fascinerande.

Jag kommer att skriva mer om den boken imorgon. Det finns lite att tänka till om hur den är skriven, lite hur jag irriterar mig på den. Om det är intressant eller relevant? Just nu har jag inte förmågan att avgöra detta.