andersjuhlin.com

Det jobbas och det skrivs, det gör nästan ont i redigeringstermen på andersjuhlin.com. Det ser visserligen för jävligt ut, men man måste lida lite.

Efter att ha vridit och vänt på olika teman fastnade jag för det jag sitter med här: Sundance. Det är inte det bästa, men det är inga saker som flashar förbi och inga menlöst stora bilder. De smyger sig säkert in vad det lider, man är ju trots allt inte immun mot utvecklingen, men än så länge är det rakt enkelt, kommunikativt som gäller. Det om det.

Skrivandet går hyfsat. Det har varit mycket struktur. Mina entimmasberättelser hade snurrat på. Nu blir det en om dagen, en offrad timma per morgon – följt av en halv dags elände med att slutlige knäcka gåtan med att producera en ebok som ser hyfsad ut och som fungerar på så många sajter och i så många läsare som möjligt.

Vi kämpar på, det är trots allt nära vår. Och Å lite mänskor ligger och väntar, boken som ska ta mig till stjärnorna! Skriven och klar ligger den där redo för en sista genomgång. Men tio år senare är det svårt att hitta förbättringar. Och det skrämmer mig. Kanske har den varit klar hela tiden. Vi ser. Lite mer skrivande på andra projekt för att komma in i det så kör vi sen!

rättstavning besegrad!

I den ständiga fajten med att försöka ordna upp mitt kreativa jag igen. Tio år utan utlopp har som tidigare nämnts lämnat mig helt utan struktur (nedlagda podcastar och hemsidor osv). Jag har också hamnat här osäker på var min stil är, var mitt mekaniska skrivande är nånstans.

Tidigare har jag inte behövt fundera när jag har börjat skriva. Automaten har slagit på och orden har flutit fram. Jag har inte behövt reflektera över om jag ska ha dialog eller beskrivning i den delen av berättelsen jag är; allt har fallit på plats naturligt och lätt. Nu är det en kamp mot att veta om det jag skriver flyter på och relevant – jag litar inte på mig själv. Vilket leder mig till dagens bravader.

Jag har en tanke om att starta varje måndag till fredag med en timmas kreativt skrivande. Och det betyder i det här fallet att jag skriver utan att lägga några bojor på mig. Att redigera nåt som redan är skrivet är bannlyst med andra ord. Jag kan skriva vidare på en bok eller jag kan skriva nåt nytt, de är mina val.

Och jag gjorde detta idag, och valet föll på att göra en av mina entimmasberättelser. Det är en grej jag sysslade med för tio-femton år sen. Jag ger mig en timma att skriva berättelsen på, från början till slut. Jag får pilla i ordning den sen, ordmässigt, göra strukturen vettig, men jag får inte ändra den i grunden och inte fylla ut den för långt. De handlar alla om nåt slags djur och de är alla underfundiga. Jag jobbar på tekniken, men tanken är att de ska läggas upp som eböcker och ljudböcker för allmänheten att åtnjuta. Vi är snart där, den som väntar på nåt gott.

Dagens berättelse, och jag siktar på att göra minst en per vecka, helst göra den på måndagen och ha ebok och ljudbok färdig innan veckan är över (omslagen, det är omslagen som håller mig tillbaka!), handlar om Lena, lärkan. En fånig historia, men förhoppningsvis rolig och läsvärd. Hon försöker vara vänskaplig med byggarna invid hasselsnåren där hon bor, men de uppskattar inte riktigt hennes rensande av bord och bajsande av hjälmar. Fin fågel, lugn. I alla fall, när jag nu skrev klart den och spikade orden i takt med att sekunderna drev i väg från mig kändes det som en oregerlig massa och jag fruktade de röda linjerna när jag flyttade texten från wordpad in till openoffice.org.

Men! Där var knappt en understrykning, knappt ett stavfel! Kan det vara så lyckligt att lite av mitt gamla jag slutligen har vaknat till liv igen? Man kan önska, man kan drömma, och man kan möjligen snart vara där.

Puss på er!

En annan kille som kunde stava. Han den där Strindberg, ni vet.

 

hemsidor från hell

Det är svårt att få ordning på sin närvaro online. Det är en utmaning dock. Som att få en wordpress sajt iordning som ser ut som den blogg ni läser nu. Tanken är att ha en liknande look och till den en webshop där ingen köper nåt. Ni vet, som det fungerar. Men att göra det? Wix.com satt jag och pillade med igår kväll. Det går inte riktigt att göra som jag vill. En löpande blogg vill inte hamna där jag vill. Det blir en halvstatisk framsida. Med andra ord, usch.

Det smarta hade varit att sätta sig och skriva på sina böcker, men jag är inte så smart – jag är motiverad. Och det ska bli som jag vill. Det är enbart en fråga om hur.

Det här med att kunna sälja saker. Hur fungerar det. Egentligen? Nåt slags system ska till och nånstans kommer det att bökas med skatt och hur är det med eget bolag. Det bökar sig nedåt i gödselhögen som ligger bredvid det kreativa. Men det är samtidigt nåt som andra klarar av, så varför inte jag.

Spartacus!

dialog i teater gentemot den i romaner

På min nyskrivna bok, tidigare med arbetsnamnet SOMA och som nu är CHUCK istället, har jag tryckt in några scener med mycket dialog. Ibland känns det bra att höra sina personer prata. Hellre det än en beskrivning, en dialog till. Det känns mer mänskligt med dialoger. Hur som.

Jag skrev just den här anteckningen:

TERJE: Låt mig förklara en sak. Det här är en stor sak. Vi pratar om ett upprätt stående tiovåningarshus som ska tryckas iväg.

JOHAN: Men det är ändå bara det som ska göras?

TERJE: Ja. Det är bara det som ska göras.

Okej, tänker du, är det med det då? Ah, men ser du inte, det är teatermanus! Namnet i stora bokstäver och sen vad de säger. Det var inte meningen att skriva det så, det var just bara en minnesanteckning, men direkt när jag läste vad mina fingrar gjorde med mina ord så blev jag trygg. För det är vad jag känner igen – teatermanus! Jag har skrivit kanske fyra stycken sen jag pillade på en bok innan CHUCK. Och nu är är jag givetvis inne och tallar på tanken att det borde gå att skriva likadant i en roman.

Jag vet att det finns de som gör det, men det är inte vanligt. Man vill åt den flytande texten, bla och ytterligare bla. Men vore det inte en härlig sak för mig att göra, att utnyttja det jag är bra på och skriva det i manusform? Jag menar att jag nästan borde skriva boken helt som ett manus, slänga undan helt allt inre monolog. Det skulle bli en tjatig saga, men tanken är god. Och bara att skriva den pratandes namn i versaler på det här viset…

Problem uppstår inne i texter, det förstår jag. En lång paragraf flyter inte bra om jag ska tjonga in en ”TERJE:” mitt i alltihop. Det sticker en i ögonen. Men när de pratar person till person då är det lysande.

Och eftersom jag planerar att läsa in boken som ljudbok… Alltså, åh, vad det lockar. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka, där jag kunde fokusera på manus där andra personer fick spela ut nyanserna av det jag skrev, där de kunde frambringa det som jag nu nödgas att skriva själv. Ord. Det blir så många ord.

att bygga en websajt

Jag har tanken att ha en proper websajt och jag grunnar nu på hur jag ska göra den. Jag kan gå med wordpress och jag kan gå med squarespace. Men det två plattformarna är just bara vad jag hör om hela tiden. Squarespace ligger och dundrar i reklam precis överallt och wordpress, tja, jag har haft gratisbloggar där i säkert tio år.

Kanske är värt att nämna att wordpress.org och wordpress.com är olika saker. Nu skriver jag på wordpress.com, en gratisblogg där inte är komplicerat. Men skulle jag vilja ha kontroll över min websajt då laddar jag ned programmet wordpress och börjar att bygga. Det lär ska vara ett litet helvete, men det kan inte vara så svårt. Och du kan alltid betala nån för att bygga sajten åt dig.

Squarespace är motsatsen mot att böka med wordpress.org, det är drag and drop, hur enkelt som helst. Du flyttar saker tills det ser ut som du vill. Problemet där är att du sitter liksom fast i squarespaces struktur. Vad händer om de vill pilla med nåt? Vad händer om du vill flytta dig från dem? Det går säkert att ta reda på, och jag antar att jag får göra det under dagen.

Men sugen är jag. En egen websajt. Igen. Jag har haft och skött om dem via dreamweaver tidigare. Men det programmet försvann för mig med Windows XP och sajterna dog under för mycket arbete som kock. Det jag nu är ute efter är ett ställe att samla mitt kreativa på. Jag ser framför mig att man ska kunna ladda ned böcker och små noveller. Färgglada korta saker med ordentligt omslag. Kanske att nån bok kan beställas i fysisk form, men eböcker är vad jag tänkt mig, och givetvis ljudböcker.

Så, det är upp till bevis om jag orkar böka mig fram till en sajt. Det kostar också en aning. säg tvåhundra per år för en egen domän och sen troligen hundrafemtio kronor i månaden för hosting och själva servicen. Det går att komma ned i pris, men ska man ha ett smidigt system för att sälja saker går priset upp. Och missförstå mig inte nu, jag vet mycket väl att jag aldrig kommer att sälja nån bok, men det är inte grejen. Jag vill ha mina framsvettade verk liggande nånstans där möjligheten finns att nån köper dem. Under dem ger jag väl samtidigt länken till dem på Pirate Bay, antar jag. Och det är nog jag som kommer att ha lagt upp dem där.

lite anti religion så här på kvällen

Jag tänkte precis länka till en podcast om bokutgivning jag lyssnat på ett avsnitt av. Men så går jag in på deras hemsida och det första jag ser är ”drömtydning”, och jag slänger mig åt sidan, bajsar mig i ansiktet och håller andan. För, podcasten var vettig och programledaren var lagom pretentionslös och ohyfsad mot gästen. Nån gång ska jag läsa vidare, och lyssna vidare, men ”drömtydning”… Jag mår fysiskt illa bara av ordet.

Det finns fakta i världen, vi går på grusvägar och vi kan ta på dem. Kan vi inte fokusera på detta? Rör man sig åt det religiösa, och jag menar med detta allt övernaturligt bjäfs, då förvandlas en bra dag till en blåsig dag för mig, då vill jag dra ned draperierna.

Jag undrar om jag nån gång skulle kunna skriva en seriös text där jag hade med nån karaktär som var religiös. Och jag undrar om det ens går att skriva en sån text. Per definition är man lite lätt undanputtad från verkligheten om man tror på gudar, spöken eller homeopati. Och är inte då en karaktär som tror på sånt en karaktär man inte kan ta på allvar, knappt ens beskriva på allvar?

Jag vet att jag hoppar lite i logiken där, men inte hoppar jag långt. I övrigt kan jag säga att jag verkligen vill att folk ska skriva om precis det de vill. Jag bara önskar att man kunde fokusera på att skriva mer om den verklighet vi faktiskt har. Det sagt, jag har en bok klar som ska gås igenom och sen ges ut som heter Å lite mänskor som bara handlar om gudar. Men den är rolig. Och inte snäll.

Lite bitter idag? Jupp. Men så har jag bytt däck på en Clio också, och tvingats åka till Bilia och blivit visad att man ska pilla i menyerna och ändra däcktrycksinställningar… nåt som ALLA borde veta. Å, herre Gud.

Jesus under certifiering

Markus lär inte ha tid, men han har nu i sina händer den fruktade novellen vi hört så mycket om. Jesus å de 7 korkarna. Och eftersom han ska luras att läsa in den som ljudbok för vår podcast så hoppas jag han tar sig tiden att komma med åsikter om den.

Själv sitter jag och läser Strindberg och försöker samla mig för att ge mig på SOMA, boken jag precis skrivit. Den är skriven för att skrivas och jag har ingen större stolthet över den. Det finns en karaktärsutveckling som är lysande, men i övrigt är det den inget vidare. Men jag ska rätta till några karaktärer och lägga ut den till hågade som en ebok.

Och det är eböcker jag bökar med nu. Format. Vilket ska jag välja? Omslaget. Vem ska jag lura att göra det åt mig? Tänk att jag en gång i tiden tyckte det tekniska var roligt. Annorlunda liv förr, så är det bara.

men, för helvete, Markus!

Det kommer som en överraskning för världen, men Markus har lyckats närvara på två podcasts nu! Jajje! Och detta innebär att vi snart kan anse oss vara lyssnarvänliga. Det tekniska upplägget ser ut som följer.

I kvarteret Lunden i Skövde sitter Anders med fetmicken framför sig som går in i ett än fetare ljudkort. Ljudkurvorna ansamlas i Audacity för att senare ta resan över till Pro Tools. På det slitna skrivbordet framför honom ligger en vattenskadad Galaxy S4 där Skype går. Datorns ljud ut är av och från telefonen går det hörlurar till Anders vackra öron.

I norra Skövde, den del av staden dit solen sällan når, sitter lokförarentusiasten Markus Frisén med ena ögat på ett våffeljärn, andra ögat på sin sovande son och det tredje, allseende, ögat på en datorskärm där Skype lyser upp. Video saknas och han lider av att inte se Anders laggande nuna. Inom räckhåll på hans datormöbel från Jysk ligger en portabel inspelare av märket M-Audio som fångar minsta nyans av hans baryton.

Med teknisk förmåga man inte kunde ana fanns där dropboxas sen en ljudfil från norra Skövde till lite mindre norra Skövde och de två filerna jämkas samman. Förunderligt!

Det är lite lurigt med Skype, det ska erkännas. Fördröjningen är svårt, vi kan inte avbryta varandra på tillräckligt elaka sätt. Men det kommer. Och i samband med det kanske även innehållet fixar till sig. Som det är nu så traskar vi runt i de marker man traskar när man är vilse med övertygad om att man är på rätt väg. Men vi är roliga. Markus bjöd på rubriken till det här inlägget och även till podcastavsnittet – genom sitt sätt att vara.

Dessutom ska snart Markus läsa in den berömda novellen Jesus och de sju korkarna. Den är bara en halkning bort från att vara färdigställd.

boken skriven

Tadaa! Ingen trodde det skulle ske, men om det inte gjorde det trots detta, han klämde ur sig en bok.100t ord på 20 dagar utan planering eller ens lös plan har varit intressant. Jag gillar att stilen blivit helt annorlunda mot min vanliga. Den är kommunikativ. Intressant och nytt.

Jag ska gå igenom mina äventyr med att böka samman boken så fort mina ögon samlat sig. Jag ska också försöka att göra boken klar. Skriven, ja. Klar, nope. Men jag ska inte pilla med den. De får ha den här för mig udda stilen och klara sig med det. Men årtal och platser och ibland också namn har jag svingat vilt med. Kan vara bra att hålla dem kort.  Och den stor del av intrigen på slutet kan slå åt två håll, och jag tror minsann jag har svingat den som en ledig dase.

Återkommer!

Men också, ja, vi spelade in till vår nya podcast idag. Det sig rör det gör!

3 dagar kvar tills boken är klar

Säcken ska knytas och boken klar. Femtontusen ord kvar så är jag vid målet vilket blir 104000 ord ungefär. Lite var skrivet innan jag fick för mig att månadsslutet var en bra slutpunkt. Och ungefär femtusen ord om dagen tar mig dit. Och hur underligt har inte den resan varit.

Att skriva utan att veta vart handlingen ska gå är inte min grej. Normalt sett känner jag en stor svart rädsla över att inte komma ut nånstans, att ha producerat nåt som inte är fullt logiskt nedbantat och genomtänkt. Men det var ett tag sen jag verkligen skrev och jag ångrar inte tanken med tvångsmängdskrivande. Jag säger inte att jag nånsin kommer att göra så igen, och jag är högst osäker på att jag kommer att vilja stå bakom den här boken när den är färdig om tre dagar, men jag kommer att återigen har gjort ett projekt och knutit till säcken. Frågan blir då om jag just bara har gjort en säck eller om där finns innehåll också. Den spänningen…

Jag funderar på om jag ska försöka att lämna den i stort som den är nu, stilmässigt. Den är mycket platt nu. Karaktärerna pratar på samma sätt, nåt som jag brukar vilja jobba med. Miljöbeskrivningar finns kvar. Och dialogerna är alldeles för långa för att jag själv skulle vilja läsa dem. Men så finns det heller inte mycket till bok bakom alla orden. Och då blir det dialog eller miljöskildring. Och får jag välja läser jag hellre om två personer som pratar om nåt intressant än ser två sidor slå mig i ögonen med en beskrivning av djurlivet kring en dam i Louisiana.

Det jag borde göra, oavsett vilken stil jag anlägger på den grund jag nu har skrivit, är att få vetenskapen rätt. Jag låter folk bygga en rymdfärja. Okej, vilket drivmedel har de… Och jag zoonar ut. Noll intresse av det. Men som miljöbeskrivning känns det som att några korrekta framåttänkande tekniska lösningar vore på sin plats. Om det bara inte vore så ointressant! Jag skulle kunna skriva en faktabok om det var sånt jag var intresserad av.

Men. Tre dagar kvar. Håll mig mentalt vid handen. Jag måste försöka att göra det här avslutet snyggt. Och jag måste döpa bokhelvetet också…